22 av 23 rätt ger Spanien guldet

Så kom då äntligen den dag då jag blev klar med min C-uppsats och oppositionsseminariet var avklarat. Nu gäller det att försöka trappa ner pluggbelastningen och istället skifta fokus till det gigantiska spektaklet i Polen/Ukraina, även kallat fotbolls EM. Av naturliga skäl är det just mina tankar kring EM som kommer att publiceras på den här bloggen den närmaste månaden.

Att försvara en titel är aldrig enkelt, det har historien visat oss. Ändå tror jag att Spanien kommer att lyckas med just det. Nedan försöker jag sammanfatta jag varför i tre punkter:

• Mittfältsgenierna – Det fullkomligt svämmar över av genier i Spaniens landslag. Spelare som Xavi, Iniesta, Cazorla, Alonso, Silva och Mata tänker, lever och andas alla fotboll. Alla uppräknade har ett spelsinne som inte är av denna värld, samt förmågan att göra det motståndarna minst av allt förväntar sig. Ju fler kockar desto sämre soppa- regeln stämmer knappast in på den spanska mittfältsbesättningen. Dessa spelare kompletterar och förstår istället varandra på ett mycket vackert sätt som skulle kunna jämföras med telepati.

 

• Balansen  – Det är kul med offensiv fotboll, det tycker de allra flesta (med viss reservation för några catenaccioälskande italienare). En alltför ohämmad offensiv riskerar dock att resultera i alltför många bollar i det egna målet. Detta har Spanien förstått. Genom att Busquets och Alonso balanserar laget på ett alldeles utomordentligt föredömligt sätt tillåts såväl ytterbackar som offensiva innermittfältare att ösa på framåt utan att behöva oroa sig för katastrofala kontringar. Om Xavi och Iniesta är landslagets vänstra, mer kreativa hjärnhalva från vilken det offensiva spelet kommer från så är Busquets och Alonso den högra hjärnhalvan som håller ihop lagets alla delar och alltid tänker logiskt och rationellt. Jobbet de gör är kanske inte lika estetiskt tilltalande eller offensivt vägvinnande, men ack så nödvändigt.

 

• Attityden – Visst faller vissa i la roja både lätt och ofta, det går inte att förneka. Och visst händer det att spelarna då och då jagar domaren i jakt på mer fördelaktiga domslut. Men hur ofta ser man en spansk spelare klaga på en annan spansk spelare? Hur ofta ser man någon göra uppgivna gester mot en lagkamrat som missat en uppoffrande löning eller slagit bort en avgörande passning? Nej, Spaniens landslag är en sammansvetsad grupp med en uttalad policy att alla är lika mycket värda på planen och att laget alltid kommer före jaget. Hellre en tumme upp än en Zlatan-gest till någon som inte lyckats liksom. Det har varit en vinnande melodi hittills…

 

Jaha, vilken var missen jag antydde i rubriken då? Missen stavas Soldado. Att Torres skulle med till EM förstår jag i och med att han visat en gryende form. Att däremot Negredo gick före Soldado har jag svårt att förstå. Men Del Bosque har troligtvis sina skäl. Dessutom kommer säkert inte Negredo få annat än marginellt med speltid under mästerskapet eftersom både Torres och Llorente torde vara före i anfallskön…

/Erik L

 

 

Tillfällig adress

Hej alla glada. Vill bara informera att lirarnasliga för tillfället har en ny adress. Det är endast en temporär lösning som kommer att gälla till någon gång i maj. Klicka här för att komma dit.

/Erik el Grande

 

Om att ta en poäng, ha en poäng och de spanska lagens chanser i Europa

Godkväll mina vänner. Liksom de spanska lagen i primera división så jag just nu inne i en tuff matchningsperiod. Jag håller nämligen på att bestämma mig om ämne att skriva uppsats i samtidigt som jag försöker plugga till en på fredag schemalagd tenta. Jag vet inte riktigt om jag gillar det här med att slåss på flera fronter samtidigt. Förhoppningsvis kommer jag kunna lägga all kraft på uppsatsen efter fredagens tenta.

Vad nytt sedan sist? Först tänkte jag recensera Athlétic clubs och Valencias framfart i Europa League, men efter moget övervägande kom jag till den slutsatsen att de som missat framförallt det först nämnda lagets framfart troligtvis inte tillhör läsekretsen av den här bloggen, varför jag istället tänker fokusera på annat.

Men för att ändå hänga kvar lite vid europaspelet så kan vi konstatera att det för spansk del ser ut enligt följande: I CL möter Barcelona Milan i en allt annat än enkel match där katalanerna ändå får ses som stora favoriter. En historisk detalj som talar för katalanerna är ju för övrigt att en viss Ibra har en för honom rätt tråkig statistik när det gäller att åka ut ur turneringen. Om Barca är favoriter i sitt möte så finns det inte något ord för vad Real Madrid är mot cypriotiska Apoel. Vinner inte marängerna den matchen är det att likna med uttåget ur copa del rey mot alcorcón för några år sedan. På förhand ser det alltså ut att vara upplagt för en clássico i münchen. Dock så måste ju jobbet som bekant alltid göras.

I EL är tre av åtta kvarvarande lag från Spanien, något som möjligen kan ses som en indikator på att spansk klubbfotboll håller en god kvalitet för tillfället, rent spelmässigt alltså. Valencia möter AZ, Athlétic Club möter Schalke och Atletico de Madrid möter Hannover. Den svåraste lottningen fick nog ändå baskerna som börjar se rätt tröttkörda ut i ligan. matchens fokus kommer till stor del i spansk press att vara på Raúl och hans femtioelfte återkomst till Spanien. Valencia känns som det lag som är störst favorit till att gå vidare, medan Simeones mannar har en svår nöt att knäcka framför sig.

Fabrice Muambas och Eric Abidals sorgliga historier kan ju knappast har gått någon obemärkt förbi. Något som inte heller förtjänar att gå obemärkt förbi är Real Madrids sympatiska initiativ att hedra de bägge innan matchen mot Málaga igår. Spelarna bar innan avsparken tröjor med texten ”ánimo Abidal (kämpa Abidal)” och ”get well soon Muamba”. Ett stor gest som givetvis gör en poäng av att huvudstadslaget inte är så känslokallt som det ibland framställs i media. Ska man se det krasst så säljer de säkert inte mindre tröjor till följd av tilltaget.

Själva matchen bjöd på riktigt god söndagsunderhållning och lagen visade att de kan spela riktigt vacker fotboll. Båda målen är i matchen, som slutade 1-1 är tekniska delikatesser av yppersta kvalitet. Annars var det lite kul att se två spelare på ovana positioner. Lass spelade högerback med en äran och Joaqín hade någon slags central position från vilken han var mer delaktig i spelet än han vanligtvis brukar vara då han slickar högerkanten. Kanske beror det på att han inte är helt fit, men att Pellegrini hellre utnyttjar hans egenskaper i en annan position än låter honom sitta på läktaren eller bänken.

Till följd av Xavis och Cazorlas vackra mål i helgens omgång diskuterar man, lite ologiskt, i Marca den magiska frisparkssprayens vara eller icke vara. Man noterar att antalet frisparksmål sjunkit drastiskt de senaste åren och att muren alltför ofta står alldeles för nära, något som går ut över publiken – det är ju i slutändan de som går miste om snygga frisparksmål.

Slutligen måste det naturligtvis nämnas. Det omöjliga har nämligen skett. Fernando Torres har gjort mål igen. Inte ett, utan två mål blev det. Soldado som också haft måltorka, om än mycket kortare en Torres, svarade genast med att stänka dit ett hattrick, som för att bevisa att Torres minsann inte ska tro att han skulle vara något slags förstaval i landslaget.

Allra allra sist kan man undra vad Málagas sjukvårdare pysslade med då han hjälpte Welligton av planen. Det var ju faktiskt inte där han maserar som brassen faktiskt hade ont…

 

 

 

 

 

 

 

/Erik el Grande